Att kunna allt men förstå ingenting

Jag hade förmånen att få delta i en fortbildning med David Käld härom veckan. Davids rubrik - “Projektinriktat arbetssätt inom bil och transport” – öppnade sig aldrig för mig, men däremot nog mycket av det han sa.

”Hur får vi en studerande att studera och lära sig”. Ungefär så hade jag rubriksatt föreläsningen. Den tusendollarsfrågan vi som arbetar i skolvärlden borde ställa oss själva dagligen.

Det enkla svaret ligger nära till hands: om studerande har mål och motivation tar hen också ansvar för sina studier. Omvänt: om det inte finns ett mål och motivation kommer vi inte att få studerande att ta sitt ansvar, oberoende av vad vi gör. Det vi kan göra är hjälpa till att tydliggöra målet och få studerande att se studierna som en väg till målet.

I skolan har vi en hel del verksamhet som inte är inriktad på målet. Eller som David Käld uttryckte det: ”Om jag inte vet vart jag är på väg spelar det ingen roll vart jag går”. Vi behöver fokusera på helheten, inte på de små detaljerna.

Det är ingen idé att lära sig lantbrukets alla arbetsmoment om man inte ser processen från markberedning och sådd till skördande. Och omvänt: om studerande ser målet och vägen som leder dit, har hen också lättare att ta till sig detaljerna och, framför allt, blir motiverad.

Inspirerad av Kälds föreläsning är det tre saker jag vill vara med och utveckla i Axxell, Brusaby.

Hur kan vi som lärare hjälpa studerande att arbeta mer effektivt på egen hand? Egentligen är det fråga om att motivera studerande att komma förberedda till undervisningen.

Därmed ställer jag mig också nästa fråga. Hur kan vi som lärare bättre förbereda oss för våra lektioner? Hur ofta händer det inte att vi strax innan lektionen tänker ”vad skall vi göra idag”.

Hur skall vi få studerande att sparra, sporra och lära varann? Varför utnyttjar vi inte kunskapen som finns i gruppen?

Motiverade studerande som är väl förberedda för att gå ut i arbetslivet eller studerande som kan allt men förstår ingenting. Tusendollarsfrågan för oss alla att fundera på.

IT i undervisningen

Oberoende av tid och plats...

Användandet av datorer, läsplattor och smarttelefoner i undervisningen är föremål för en livlig diskussion. Kommuner, skolledare och lärare upplever att tekniken måste skaffas till skolorna för att man skall hänga med i utvecklingen. De flesta skolor har tillgång till någon form av teknik med vilken man kan vara en del av digitaliseringen av undervisningen.

Utan att desto mer gå in på ”digirättvisa” mellan skolor eller diskutera olika möjligheter till möjliggörandet att verktygen finns tillgängliga i skolorna (kommunens egen satsning, sponsorering, användande av elevernas privata utrustning o s v), är tillgången till ändamålsenliga verktyg en grundförutsättning för införandet av IT i undervisningen. I för många fall är det tyvärr också där satsningen tar slut, även om det är där digitaliseringen av undervisningen börjar.

Införandet av ny teknik behöver ha en uttalad målsättning – vad är det man vill nå med IT i undervisningen? I en skola behöver man utgå från att tekniken, direkt eller indirekt, bidrar till främjande av inlärningen. Huruvida eleverna skall bli bättre på kommunikation och social interaktion, kunna utföra uppgifter oberoende av tid och plats, ha tillgång till nyare material i fler kanaler eller en kombination av allt detta behöver vara klart för alla parter.

För att uppnå målsättningen behöver det finnas mer än teknik. Det behöver finnas en fungerande och säker kontakt dels till internet, dels mellan användare i systemet. Det behöver också finnas en plattform och programvara där undervisningen kan struktureras och materialet bearbetas.

Framför allt behöver det finnas ett intresse och ett kunnande från lärarhåll att utnyttja utrustningen man på sätt eller annat kunnat ställa till elevernas förfogande. Skolan måste satsa på utbildning, fortbildning och inspirerande av lärare.

Att dela ut läsplattor eller datorer till eleverna är en bra början men vi behöver också satsa på innehåll och inspiration. Samtidigt är det början på stigen till kunniga och ivriga innovatörer som går i bräschen för vidareutveckling och digitalisering av undervisningen – en växande bransch där det inte finns några gränser för tillväxt.

Hur mycket kan man återanvända?

I min barndom på 1970-talet fick man 10 penni för en returflaska. Scouter och skolklasser samlade in gamla tidningar som de fick en slant för. Det var den ”samhälleliga” återanvändningen. Man sparade mer än man slängde och återanvände själv.

Idag är läget ett annat. Vi köper, sliter och slänger. Att ”slänga” betyder inte längre att det blir ett tillskott i deponiavfallshögen på avfallsstationen. Råvaror – glas, metall, papper och numera också plast - skall återanvändas och det som inte går att cirkulera bränns och blir energi.

Lopptorg är återanvändning då det är som bäst.

I vår fempersoners familj försöker vi sortera vårt avfall så långt som möjligt. Om vi ser tillbaka på de tio år vi bott i Pargas har vi förstås fört papper, glas och metallavfall till sorteringspunkten. Den återvinningen är praxis i de flesta familjer och jag tror att vår generation har lyckats överföra principen om återvinning till våra barn.

Under vårt första år i egnahemshus började vi kompostera vårt bioavfall. Vilken positiv känsla av att ta samhällsansvar – samtidigt som vi kunde minska tömningsgångerna av sopkärlet (från varannan till var tredje vecka). De några skottkärror mylla vi får årligen breder vi ut i rabatterna (och behöver inte köpa gödsel).

Under det senaste året har det (igen) skett en stor förändring i familjens sortering. Förpackningsdirektivet som påför företagen ansvar för återvinning av konsumentförpackningar har hämtat ett antal (14 st) Rinki-ekopunkter till Pargas. För snart ett år sedan började vår familj sortera också kartonger och plast.

Visst har jag vetat att en stor del av familjens avfall är förpackningsmaterial av olika slag. Ändå var nog förvåningen stor då sopkärlet stod endast halvfyllt inför tömningen, genast efter att vi påbörjat sorteringen av kartong och plast.

Numera töms vårt sopkärl en gång i månaden (för vilket en förutsättning var att vi komposterar vårt bioavfall). Ändå uppstår inga problem med att sopkärlet inte skulle räcka till, ens vid storstädning eller skåptömning.

Samhället – både den offentliga och den privata sektorn – har möjliggjort en positiv och snabb utveckling beträffande sortering och återanvändning. Den nya avfallslagen som trädde i kraft 2012 har gett en klar prioritetsordning för avfallshantering med början i att undvika uppkomsten av avfall och om avfall ändå uppstår, återanvända.

Förändringen i hur vi ser på återanvändning av material och avfallshantering har varit enorm om jag jämför t ex med min barndom. Som konsumenter kan vi alla dra vårt strå till stacken för att se till att en så stor del som möjligt av avfallet återanvänds – och att återanvändning är en naturlig praxis för våra barn.

Vår familj ser fram emot nästa steg i utvecklingen.

Om att ta ansvar

Vi har haft en alldeles ovanligt lugn höst på internaten i Brusaby i år. Att media, i detta fall via Yle Åboland, uppmärksammar också denna positiva utveckling gläder mig.

Som Yle skriver var nog ändringen i internatpersonalens arbetstider en orsak till oroligheterna vi upplevde på internaten för ett par höstar sedan. Ändå tror jag nog att det också bland studerande fanns en oro och en inställning som förr eller senare skulle ha resulterat i problem.

Samtidigt var det en gemensam satsning av studerande och personal som gjorde att vi fick bukt med problemen. Studerandehälsogruppen i Brusaby – i vilken också ingår studeranderepresentanter - tog aktivt tag i ärendet och stakade ut ett ”åtgärdsprogram för att öka trygghetskänslan på internatet”, som vi kallade det. Både kurator och väktarfirma var aktivt med i diskussionerna.

Ändringen i internatpersonalens arbetstider gjorde att internatpersonalen har mer tid för besök i lägenheterna. Fritidsledaren fick också mer tid för att ordna fritidsaktiviteter och fungera som stöd för en aktiv studerandekårsverksamhet.

Arbetsfördelningen mellan internatpersonal och enhetschef ändrades så att internatpersonalen tar den första kontakten hem. Det betyder också att hemmet numera kontaktas genast om problem uppstår.

Också studerandes veckoslutslov till internaten omprövades.

I samma veva sågs också arbets- och ansvarsfördelningen över i hela Axxell. Internatreglerna och framför allt personalens instruktioner uppdaterades så att de var lika på alla enheter.

Ändå vill också jag lyfta fram vikten av att också studerande insåg och tog ansvar för sitt eget boende. Utan den satsningen från studerandehåll skulle personalens stöd och förmaningar ha gått förlorade. Ett fint exempel på att man tillsammans kan lösa problem - och att det är viktigt att alla parter ser sin roll och sitt ansvar i situationen.

Brusaby 2020 elevator speech

Jag har tidigare skrivit ett inlägg med temat ”från naturbruk till bioekonomi”. ÅU berättar (18.11) i korthet om utvecklandet avBrusaby och jag vill passa på tillfället att öppna upp planerna ytterligare.

Brusaby 2020 är på sitt sätt en fråga om att utvecklas eller tyna bort. Axxell Brusaby är en skola och vårt uppdrag är att utbilda arbetskraft som svarar på arbetslivets behov. För att det skall finnas en verksamhet behöver vi ha studerande och för att få studerande behöver de utbildningar vi erbjuder vara intressanta att söka till.

För förverkligandet av vårt uppdrag behövs lärare, utrymmen och utrustning och också de behöver utvecklas – ändå måste vi komma ihåg att det är utbildningarnas behov som styr utvecklandet av Brusaby. För att förstå varför Brusaby utvecklas på ett visst sätt måste vi alltså börja med att se på hur utbildningarna är tänkta att utvecklas.

Planerade ändringar i utbildningarna

Inför den gemensamma ansökan GA 2017 är det skogsutbildningen som ändrar mest. Axxell erbjuder grundexamen inom skogsbruksbranschen för ungdomar också framledes men innehållet utvecklas mot att serva naturturismens behov. De skogsserviceproducenter vi utbildar kommer liksom tidigare att ha grundkunskaper i skogsarbeten som röjning, gallring, utkörning o s v – men också kunskaper inom miljövård, friluftsliv och turism. Våra ”nya” skogsserviceproducenter skall i sitt arbete t ex kunna sköta olika naturmiljöer samt bygga och underhålla byggnationer som används i friluftslivet.

Inom lantbruksbranschen vill vi utbilda mångsysslare med flera ”ben” att stå på; förutom grunderna i jord- och skogsbruk ingår också bygg och maskinteknik i studierna. Delar av allt detta har också tidigare varit en del av studierna men genom att välja rätt plats för inlärning i arbete-perioderna kan studerande fördjupa sina kunskaper i det eller de områden som intresserar mest.

Inom djurskötarutbildningen vill vi än mer lyfta in våra hundar i utbildningen. De flesta djurskötare kommer under något skede av sin karriär att arbeta med hundar och samtidigt skapar vi en naturlig väg till vuxenstudier för djurtränare eller djurskötare på klinik.

Många av de som har hästar och ridning som hobby har genom sin hobby redan skaffat sig en stor del av de kunskaper som krävs för avläggande av hästskötarexamen. De som skrivit studentexamen [och har hästerfarenhet] och känner för ett mellanår erbjuds möjligheten att avlägga hästskötarexamen på ca ett år i Brusaby – något som möjliggörs av den nya läroplanen.

Utbildningarnas behov styr

Då vi planerar Axxells verksamhet i Brusaby behöver vi alltså ställa frågan vad utbildningarna behöver – och vad de inte behöver.

Den nya skogsutbildningen kan antas behöva en del maskiner för ett mer småskaligt och kvalitativt skogsbruk och transport av utrustning i terrängen. Djurskötarutbildningen kan komma att behöva en del nya utrymmen för det växande antalet hundar. Brusaby stall grundrenoverades 2014 så för hästutbildningarna är faciliteterna i skick.

Lantutbildningen kräver en del investeringar, dels i maskinparken men också för utvecklande av skoljordbruket. Brusaby gård betjänar alla utbildningar men visst är det lantbruksutbildningen som lägger ramarna för produktionsinriktningen.

Det är många som haft en åsikt om verksamheten vid Brusaby gård. Axxells styrelse har, på förslag av en skild arbetsgrupp, valt att i fortsättningen satsa på kött- och spannmålsproduktion med delar av gården i ekologisk produktion. Att mjölkproduktionen i sinom tid upphör i Brusaby är förstås en stor förändring för de som är involverade i den. Ändå kan övergången från mjölk- till köttproduktion motiveras både med utbildningarnas behov (mjölkproduktionen står idag för en oproportionerligt stor del av gårdens verksamhet i förhållande till utbildningarna) och det investeringsbehovet en fortsatt mjölkproduktion skulle innebära (den nuvarande ladugården är i akut behov av en totalrenovering).

Andra behov

Alla utbildningar har också behov av, kalla det, ”immateriella investeringar”. Det behöver finnas ett bra nätverk med intressanta objekt för studiebesök och ett extensivt nätverk av företag för inlärning i arbete-perioder.

Lärare och övrig personal i Brusaby behöver ha möjlighet till att hålla sig a jour med utvecklingen inom branschen. Det betyder fortbildning och arbetslivsperioder men också en satsning på välmående och bra stämning.

Fastigheterna i Brusaby är ett kapitel för sig som kräver en betydande satsning på ett kontinuerligt underhåll av Axxell och god planering för att optimera renoverings- och driftskostnaderna.

Med dessa ändringar/ justeringar vill vi skapa ett större intresse för våra utbildningar. Målsättningen är att vi skall ha fler sökande än platser till alla utbildningar vi erbjuder. Konkurrensen om platserna gör att incitamentet från studerande är större och då kommer vi förhoppningsvis närmare målsättningen att utexaminera lika många studerande som vi antar.

Minasjuförstaarbeten

Kommer ni (som är med i Facebook) ännu ihåg #sevenfirstjobs från i somras? Människor världen över berättade om sina sju första anställningar. Diverse sommar- och ströjobb som barnvakt, städare, kioskförsäljare, jordgubbsplockare... Sämre betalda och ”mindre värda” arbeten som introducerat till arbetslivet, skapat nätverk och för många varit inledningen till en fin karriär.

Att få ”in foten” och arbetserfarenhet är ovärderliga tillgångar för alla ungdomar som söker sin första anställning efter studierna. Ända skriver medierna om att det är svårt för dagens ungdom att hitta sommarjobb. Är det arbetena som försvunnit eller är det arbetsmarknaden som ändrat?

Arbetstillfällena inom serviceyrkena (typ försäljare, bärplockare och städare) har inte blivit färre men jag kan tänka mig att konkurrensen om de jobben är hårdare. Situationen inom (produktions-) industrin har däremot ändrat – de arbeten som inte tagits över av maskiner kräver erfarenhet och specialkunnande som ungdomar inte har.

Varför verkar det vara så svårt att skapa de arbetstillfällen ungdomar behöver för att skaffa sig den erfarenhet vi i arbetslivet kräver?

*     *     *

I Axxell Brusaby har vi en årligen återkommande utmaning med personal som vill ha semester då den dagliga undervisningsverksamheten ligger nere medan vi samtidigt har högsäsong för underhåll och reparationer på både fastigheterna och jordbruket. Den ökade mängden underhåll på sommaren gör dessutom att servicepersonalen – då de inte är på semester - egentligen inte alls hinner åtgärda det som kräver reparation.

I år gjorde vi ett försök att underlätta situationen genom att anställa sommarjobbare för skötande av basunderhållet typ klippande av gräsmattor, mindre målarbeten o s v för att den ordinarie personalen skulle ha mer tid för större ”projekt”. Under sommaren hade vi totalt åtta ungdomar (15-19 år) anställda för två veckor var.

Vi hade planerat och förberett arbetena väl: tillräckligt långa to-do-listor samt anskaffningar gjorda och verktyg iordningställda i god tid. Resultatet blev en framgång. Personalen hann hålla sin sommarsemester och fick koncentrera sig på de mer krävande arbetena. Att organisera arbetet och fungera som arbetsledare var också välkommen omväxling.

Ungdomarna trivdes – de hörde ju till de ”lyckliga” som fick sommarjobb. Och trivs man så arbetar man bra. To-do-listorna krympte och många arbeten blev gjorda som antingen hade fått vänta till nästa sommar – eller fått göras på entreprenad (vilket underhållsbudgeten inte skulle ha medgett).

*     *     *

Försöket med anställande av sommarjobbare i Brusaby var en verklig win-win för alla parter. Vi fick mer underhåll utfört än på många år till en billig kostnad. Och ungdomarna - förutom en hyfsad lön har de nu åtminstone ett arbetsintyg att visa upp nästa gång de söker jobb.

PS. Mina #sevenfirstjobs:

• Diverserbetare på lantbruksmässa
• Sommarhjälp på pappersfabrik
• Diverse freelance-artiklar i olika tidningar
• Hjälpkarl på Vägverket
• Diverse uppdrag som (freelance) fågel- och naturguide
• Lärarvikarie
• Penningräknare på Penningautomatföreningen
• Naturskollärare