lördag 16 april 2016

Vernissage – Från klövarna upp (Sarvista sorkkiin)

Tal till studerande vid vernissagen


Det jag ser med ett ögonkast verkar vara en fin tillbakablick på de fyra år av hantverksutbildning vi haft i Axxell, Brusaby.

Utan att blicka för mycket bakåt kan jag bara konstatera att det som började som en liten men tät grupp av personer intresserade av att lära sig om garvning av skinn med naturmetoder verkligen har vuxit till sig. Liten har blivit stor och råvaran har förädlats till konsthantverk av omätbart värde.

Detta är nu den tredje utställningen jag har glädjen att vara med och öppna men i tankarna går jag ännu tillbaka till den första utställningen, Bara skinn och ben, på Sagalunds museum i Kimito. Jag kommer ihåg att jag faktiskt tänkte tanken ”hur kan man få ihop en utställning av bara skinn och ben?” Då det var dags för nästa utställning, Skriet från vildmarken, var jag inte orolig längre, utan bara nyfiken.

Idag är jag imponerad. Imponerad av dagens tema, att hela djuret kan utnyttjas – något som för övrigt passar väldigt bra ihop med gammal skärgårdstradition. Imponerad av att råvaran, ofta betraktad bara som restprodukt, i era skickliga händer kan förvandlas till så fina bruks- och konstföremål. Imponerad av att ni som studerande, hantverkare och konstnärer också hjälper varandra att utvecklas. Imponerad av att ni lyckats hålla gruppen samlad och växa till er.


Ur Axxells och min synvinkel ser jag en stark och drivande kraft bakom allt arbete som gör att vi är samlade här idag - det är Hanna Nore. Till Brusaby kom du med dina baljor, verktyg och illaluktande skinn men också med en stor yrkeskunskap, skicklighet, konstnärligt öga och, framför allt, med en stor tilltro till dig själv och branschen. Jag, liksom säkert alla andra här, vill tacka dig för din stora insats!

Jag vill också säga tack till alla er studerande som skapat innehållet i denna utställning. Det är roligt att se att ni verkligen satsat på att lära er och utvecklas i det ni gör – ni är samtidigt ett bra exempel på att livslångt lärande inte är bara tomma ord.

Att jag idag har 27 betyg att dela ut åt er som deltagit i det gångna årets kurser är glädjande. Det ger åtminstone mig en tilltro till att planerna på att starta upp en yrkesutbildning kring garvning och konsthantverk har en god grund att stå på. Flera av er arbetar redan nu med konstverk som företagare och det är verkligen, om uttrycket tillåts, som hand i handske jämfört med vad detta land nu behöver.

måndag 4 april 2016

#axxellped – plock och reflektioner från Axxells ungdomsdag


Vad kan man när man kan?

Förutom konkreta kunnanden – vilka är listade i läroplansgrunderna – finns många ”abstrakta” och tillämpande kunskaper som en studerande borde ta till sig under studietiden, t ex:

  • prioritering av uppgifter 
  • planering av tidsanvändning 
  • slutföra uppgifter 
  • ta ansvar och utföra utan handledning, skapa och följa rutiner
  • respektera och hjälpa varann

Skapar vi i dagens läge (undervisnings-) situationer där studerande har möjlighet att lära sig allt detta? Om inte, hur kan vi få in också dessa i läroplanen och i de konkreta undervisningssituationerna?

De förnyade läroplanerna definierar att målsättningen med utbildningen är att studerande uppnår kompetensen som krävs för att klara ett yrkesprov. Målsättningen är att klara yrkesprovet, varför också undervisningen bör rikta in sig på det (och bara det) målet. Inom yrkesutbildningen vill studerande, och lär sig bäst, genom att göra själv. Därför behöver teori och praktik vara kopplade till varann.

Utmaningar

Utformandet av undervisningen stöter på många utmaningar. En del utmaningar hänger i hop med studerande, t ex avlärande av tidigare inlärda felaktiga rutiner eller studerandes (dåliga) fysiska eller psykiska kondition. För läraren skapar dessa utmaningar ett behov av att individualisera undervisningen.

Andra utmaningar är, kalla dem ”lärarrelaterade”: är läraren beredd att beakta och ändra sin undervisning enligt studerandes behov? Leder läraren undervisningen (och låter studerande arbeta) eller gör läraren själv för mycket (t ex av för- och efterarbetet)?

Undervisningen (av ett nytt delmål) borde inledas med att se till att studerande har fått förutsättningarna för en viss grundkunskap och att studerande har kännedom om delmålets målsättningar (/ kompetenskrav). Till lärarens uppgifter hör också att känna igen olika behov av stöd och se till att studerande som behöver det erbjuds stöd i tid.

Vinsten för alla är då studerande lär för livet.