Vernissage – Från klövarna upp (Sarvista sorkkiin)

Tal till studerande vid vernissagen

Det jag ser med ett ögonkast verkar vara en fin tillbakablick på de fyra år av hantverksutbildning vi haft i Axxell, Brusaby.

Utan att blicka för mycket bakåt kan jag bara konstatera att det som började som en liten men tät grupp av personer intresserade av att lära sig om garvning av skinn med naturmetoder verkligen har vuxit till sig. Liten har blivit stor och råvaran har förädlats till konsthantverk av omätbart värde.

Detta är nu den tredje utställningen jag har glädjen att vara med och öppna men i tankarna går jag ännu tillbaka till den första utställningen, Bara skinn och ben, på Sagalunds museum i Kimito. Jag kommer ihåg att jag faktiskt tänkte tanken ”hur kan man få ihop en utställning av bara skinn och ben?” Då det var dags för nästa utställning, Skriet från vildmarken, var jag inte orolig längre, utan bara nyfiken.

Idag är jag imponerad. Imponerad av dagens tema, att hela djuret kan utnyttjas – något som för övrigt passar väldigt bra ihop med gammal skärgårdstradition. Imponerad av att råvaran, ofta betraktad bara som restprodukt, i era skickliga händer kan förvandlas till så fina bruks- och konstföremål. Imponerad av att ni som studerande, hantverkare och konstnärer också hjälper varandra att utvecklas. Imponerad av att ni lyckats hålla gruppen samlad och växa till er.

Ur Axxells och min synvinkel ser jag en stark och drivande kraft bakom allt arbete som gör att vi är samlade här idag - det är Hanna Nore. Till Brusaby kom du med dina baljor, verktyg och illaluktande skinn men också med en stor yrkeskunskap, skicklighet, konstnärligt öga och, framför allt, med en stor tilltro till dig själv och branschen. Jag, liksom säkert alla andra här, vill tacka dig för din stora insats!

Jag vill också säga tack till alla er studerande som skapat innehållet i denna utställning. Det är roligt att se att ni verkligen satsat på att lära er och utvecklas i det ni gör – ni är samtidigt ett bra exempel på att livslångt lärande inte är bara tomma ord.

Att jag idag har 27 betyg att dela ut åt er som deltagit i det gångna årets kurser är glädjande. Det ger åtminstone mig en tilltro till att planerna på att starta upp en yrkesutbildning kring garvning och konsthantverk har en god grund att stå på. Flera av er arbetar redan nu med konstverk som företagare och det är verkligen, om uttrycket tillåts, som hand i handske jämfört med vad detta land nu behöver.

#axxellped – plock och reflektioner från Axxells ungdomsdag

Vad kan man när man kan?

Förutom konkreta kunnanden – vilka är listade i läroplansgrunderna – finns många ”abstrakta” och tillämpande kunskaper som en studerande borde ta till sig under studietiden, t ex:

• prioritering av uppgifter 
• planering av tidsanvändning 
• slutföra uppgifter 
• ta ansvar och utföra utan handledning, skapa och följa rutiner
• respektera och hjälpa varann

Skapar vi i dagens läge (undervisnings-) situationer där studerande har möjlighet att lära sig allt detta? Om inte, hur kan vi få in också dessa i läroplanen och i de konkreta undervisningssituationerna?

De förnyade läroplanerna definierar att målsättningen med utbildningen är att studerande uppnår kompetensen som krävs för att klara ett yrkesprov. Målsättningen är att klara yrkesprovet, varför också undervisningen bör rikta in sig på det (och bara det) målet. Inom yrkesutbildningen vill studerande, och lär sig bäst, genom att göra själv. Därför behöver teori och praktik vara kopplade till varann.

Utmaningar

Utformandet av undervisningen stöter på många utmaningar. En del utmaningar hänger i hop med studerande, t ex avlärande av tidigare inlärda felaktiga rutiner eller studerandes (dåliga) fysiska eller psykiska kondition. För läraren skapar dessa utmaningar ett behov av att individualisera undervisningen.

Andra utmaningar är, kalla dem ”lärarrelaterade”: är läraren beredd att beakta och ändra sin undervisning enligt studerandes behov? Leder läraren undervisningen (och låter studerande arbeta) eller gör läraren själv för mycket (t ex av för- och efterarbetet)?

Undervisningen (av ett nytt delmål) borde inledas med att se till att studerande har fått förutsättningarna för en viss grundkunskap och att studerande har kännedom om delmålets målsättningar (/ kompetenskrav). Till lärarens uppgifter hör också att känna igen olika behov av stöd och se till att studerande som behöver det erbjuds stöd i tid.

Vinsten för alla är då studerande lär för livet.

Gemensam ansökan 2016

Den gemensamma ansökan pågår till den 15. mars. Det är i första hand grundskolans årskurs 9 som nu söker in till andra stadiet och i praktiken står valet mellan gymnasiestudier eller en yrkesutbildning.

I Brusaby är djurskötarutbildningen den enda utbildningen som når vår (utopistiska?) målsättning med fler sökande än vi kan erbjuda studieplatser åt. Skogsutbildningen är en liten besvikelse då vi väntat många fler sökande till vår ”mini-vigu” med inriktning på naturturism.

Antagandet är också att antalet sökande ännu kommer att stiga. Förhoppningsvis kommer det in ansökningar ännu under den egentliga ansökningstiden men också under tilläggsansökan (till de platser som är lediga efter gemensam ansökan) som sker i början av sommaren. Till de platser som är lediga efter tilläggsansökan kan studerande ännu antas direkt till utbildningen.

De nybörjarplatser som finns kvar (för en grundexamen) blir inte oanvända utan utnyttjas inom vuxenutbildningen men faktum kvarstår: yrkesskolorna skulle kunna ta emot betydligt fler ungdomsstuderande. 

I södra Svenskfinland är fördelningen mellan gymnasierna och yrkesskolorna ca 50/50 och alla skolor verkar ha brist på sökande – med några få enskilda utbildningar och två (2) gymnasier som undantag. Antalet nybörjarplatser är fortfarande dimensionerat enligt läget för två år sedan då det infördes en begränsning för de som redan har en grundexamen. Sedan dess har antalet ansökningar till yrkesutbildningarna minskat med i snitt 30%.

Alla skolor kämpar förstås för att få in så många studerande som möjligt. Det är dålig ekonomi i små undervisningsgrupper och det gör att verkningarna av statens inbesparingar inom utbildningssektorn accentueras. Ändå känns det som att alla finlandssvenska skolor konkurrerar hårt för den självklara men begränsade gruppen niondeklassister från svenskspråkiga skolor. Focus borde i stället ligga på att bredda målgruppen och få ut glädjebudskapet med argumenten för varför just du skall söka till en svenskspråkig utbildning av hög kvalitet.

#Brusaby2020

Brusaby är viktigt för branschen, för svenskspråkig utbildning och för Axxell.

Dagens Brusaby står inför många utmaningar:

• Även om Brusaby har fler vuxenstuderande än någonsin, söker för få ungdomar till grundutbildningarna inom naturbruk.
• Campus med ett stort utbud av fina utrymmen lider av en reparationsskuld som har samlats småningom sedan en lång tid tillbaka.
• Hur skall skoljordbruket, Brusaby gård, klara sig ekonomiskt i en tid då ”vanliga” jordbruk har stora problem att få lönsamhet i verksamheten?

Där är några av ödesfrågorna som Axxell nu utnämnt en skild arbetsgrupp att försöka lösa. Problemen är inte unika eller Brusaby-specifika (se t ex vd Stefan Johanssons insändare om svenskspråkig utbildning) men Brusaby är viktigt på många sätt.

På samma sätt som Brusaby behöver en ledstjärna har Brusaby förutsättningen att bli en ledstjärna för hela Axxell.

Följ med arbetet för utvecklande av Brusaby här – #Brusaby2020

Brusaby arbetsgruppen - medlemmar

Sussi Björkman, tf driftchef, Brusaby gård

Jörgen Grandell, ordförande, Agro Sydväst

Lena Johansson, rektor, Axxell

Christer Jägerskiöld, delegationen för naturbruk, Axxell

Rolf Nybondas, utbildningsledare, Axxell Brusaby

Mikael Söderholm, styrelsemedlem, Axxell Utbildning Ab

Anna Pajanen, personalens representant, Axxell Brusaby

Tomas Björkroth, enhetschef, Axxell Brusaby, arbetsgruppens ordförande

Mindre är mer - en julsaga från Åboland

Pekka arbetar som konsult i ett stort företag. Han är utbränd och läkaren har ordinerat vila. Pekka har hört om lugnet i skärgården bestämmer sig för en stugsemester i Åboland.

Redan första morgonen i skärgården vaknar Pekka tidigt av ett brådskande telefonsamtal från kontoret. Efter samtalet får han inte sömn utan bestämmer sig för att ta en promenad ner till hamnen. En fiskare förtöjer sin snipa vid kajen och lyfter upp en vit styroxlåda med nyfångad gös.

”Vad fina fiskar”, säger Pekka. ”Har du fiskat hela natten?”

”Nej, jag bara vittjade näten nu på morgonen”, svarade fiskaren.

”Och nu åker du ut igen för att fiska mer fisk.”

”Nej, lönen för denhär fångsten räcker gott och väl över jul.”

”Men vad gör du resten av tiden då?”, undrade Pekka.

Fiskaren tittade upp mot Pekka och log med hela sitt väderbitna ansikte. 

 ”Jag sover länge, leker med barnen, hjälper min fru med hemsysslorna och på kvällarna samlas vi i byarådet. Jag har mycket att göra.”

Pekka står fundersam i decemberdunklet på kajen. Efter en stunds tystnad säger han:

”Hördu, jag arbetar som konsult i ett stort företag och vi har hjälpt många småföretag att växa. Du borde fiska mera och köpa en större båt för pengarna. Då kan du fiska ännu mera, köpa fler båtar och anställa folk. Snart har du en hel fiskeflotta.”

Fiskaren tittade på Pekka men sa inget.

”Det lönar sig inte att sälja fisken till förmedlaren, utan direkt till konsumenten”, fortsatte Pekka ivrigt. ”Du kan grunda ett eget företag och skapa en egen brand. Du flyttar förstås in till Åbo, eller kanske Helsingfors och driver ditt företag därifrån. Om du vill kan jag hjälpa dig.”

 

”Men hur länge skulle allt det räcka?”, frågade fiskaren.

”Kanske tio, åtminstone inte mer än tjugo år”, konstaterar Pekka.

”Och vad händer sedan?”, funderade fiskaren förbryllat.

”Ja, sen kommer den bästa delen: du säljer företaget och blir rik! Tjänar miljoner!”, nästan ropar Pekka.

”Vad skall jag med miljoner till?”, undrar fiskaren.

”Alltså, då kan du pensionera dig och flytta ut till skärgården. Du kan sova länge, leka med barnen, hjälpa frun med hemsysslorna och fast samlas med byarådet om kvällarna”.

Fritt efter folksaga från Sydamerika

God Jul till alla läsare!