Hur mycket kan man återanvända?

I min barndom på 1970-talet fick man 10 penni för en returflaska. Scouter och skolklasser samlade in gamla tidningar som de fick en slant för. Det var den ”samhälleliga” återanvändningen. Man sparade mer än man slängde och återanvände själv.

Idag är läget ett annat. Vi köper, sliter och slänger. Att ”slänga” betyder inte längre att det blir ett tillskott i deponiavfallshögen på avfallsstationen. Råvaror – glas, metall, papper och numera också plast - skall återanvändas och det som inte går att cirkulera bränns och blir energi.

Lopptorg är återanvändning då det är som bäst.

I vår fempersoners familj försöker vi sortera vårt avfall så långt som möjligt. Om vi ser tillbaka på de tio år vi bott i Pargas har vi förstås fört papper, glas och metallavfall till sorteringspunkten. Den återvinningen är praxis i de flesta familjer och jag tror att vår generation har lyckats överföra principen om återvinning till våra barn.

Under vårt första år i egnahemshus började vi kompostera vårt bioavfall. Vilken positiv känsla av att ta samhällsansvar – samtidigt som vi kunde minska tömningsgångerna av sopkärlet (från varannan till var tredje vecka). De några skottkärror mylla vi får årligen breder vi ut i rabatterna (och behöver inte köpa gödsel).

Under det senaste året har det (igen) skett en stor förändring i familjens sortering. Förpackningsdirektivet som påför företagen ansvar för återvinning av konsumentförpackningar har hämtat ett antal (14 st) Rinki-ekopunkter till Pargas. För snart ett år sedan började vår familj sortera också kartonger och plast.

Visst har jag vetat att en stor del av familjens avfall är förpackningsmaterial av olika slag. Ändå var nog förvåningen stor då sopkärlet stod endast halvfyllt inför tömningen, genast efter att vi påbörjat sorteringen av kartong och plast.

Numera töms vårt sopkärl en gång i månaden (för vilket en förutsättning var att vi komposterar vårt bioavfall). Ändå uppstår inga problem med att sopkärlet inte skulle räcka till, ens vid storstädning eller skåptömning.

Samhället – både den offentliga och den privata sektorn – har möjliggjort en positiv och snabb utveckling beträffande sortering och återanvändning. Den nya avfallslagen som trädde i kraft 2012 har gett en klar prioritetsordning för avfallshantering med början i att undvika uppkomsten av avfall och om avfall ändå uppstår, återanvända.

Förändringen i hur vi ser på återanvändning av material och avfallshantering har varit enorm om jag jämför t ex med min barndom. Som konsumenter kan vi alla dra vårt strå till stacken för att se till att en så stor del som möjligt av avfallet återanvänds – och att återanvändning är en naturlig praxis för våra barn.

Vår familj ser fram emot nästa steg i utvecklingen.

Om att ta ansvar

Vi har haft en alldeles ovanligt lugn höst på internaten i Brusaby i år. Att media, i detta fall via Yle Åboland, uppmärksammar också denna positiva utveckling gläder mig.

Som Yle skriver var nog ändringen i internatpersonalens arbetstider en orsak till oroligheterna vi upplevde på internaten för ett par höstar sedan. Ändå tror jag nog att det också bland studerande fanns en oro och en inställning som förr eller senare skulle ha resulterat i problem.

Samtidigt var det en gemensam satsning av studerande och personal som gjorde att vi fick bukt med problemen. Studerandehälsogruppen i Brusaby – i vilken också ingår studeranderepresentanter - tog aktivt tag i ärendet och stakade ut ett ”åtgärdsprogram för att öka trygghetskänslan på internatet”, som vi kallade det. Både kurator och väktarfirma var aktivt med i diskussionerna.

Ändringen i internatpersonalens arbetstider gjorde att internatpersonalen har mer tid för besök i lägenheterna. Fritidsledaren fick också mer tid för att ordna fritidsaktiviteter och fungera som stöd för en aktiv studerandekårsverksamhet.

Arbetsfördelningen mellan internatpersonal och enhetschef ändrades så att internatpersonalen tar den första kontakten hem. Det betyder också att hemmet numera kontaktas genast om problem uppstår.

Också studerandes veckoslutslov till internaten omprövades.

I samma veva sågs också arbets- och ansvarsfördelningen över i hela Axxell. Internatreglerna och framför allt personalens instruktioner uppdaterades så att de var lika på alla enheter.

Ändå vill också jag lyfta fram vikten av att också studerande insåg och tog ansvar för sitt eget boende. Utan den satsningen från studerandehåll skulle personalens stöd och förmaningar ha gått förlorade. Ett fint exempel på att man tillsammans kan lösa problem - och att det är viktigt att alla parter ser sin roll och sitt ansvar i situationen.